Igår hade vi sillmiddag för de i vår närmaste krets på kontoret. En tradition som vi har haft i många år och det var som vanligt mycket trevligt och med många intressanta samtal. Ett var om tacksamhet och samtalet uppstod i en diskussion om vem som skulle köra hem, jag eller maken.
Maken sa att välj du? Det var ett generöst erbjudande men jag hade lite grejer att göra morgonen därpå, och var inte så snabb med svaret som vanligt. En av våra kollegor började diskussionen med att man borde visa tacksamhet lite oftare i vardagen, i detta fall var det solklart vad han avsåg, och vi skrattade alla.
Sen har tacksamhet legat i bakhuvudet hela dagen och jag har funderat på hur vanligt det är med vardagstacksamheten. Ur wikipedia: Tacksamhet är en positiv känsla eller attityd inför något som någon annan har gjort. Den handling som kan ge upphov till tacksamhet är något som (a) på något sätt kostade personen som utförde handlingen (b) upplevs värdefullt av den som känner tacksamhet och (c) var en medveten handling.
Har funderat över detta som har hänt idag: Att hålla upp dörren för den som kommer bakom mig när man kommer från tunnelbanan ger blick som om jag skulle ta portföljen, att ta upp en tappad mobil till mamman med barnvagn och 1000 kassar blev mest förvirring då hon inte trodde att hon skulle få tillbaka mobilen och att bjuda på glass helt oförhappandes bara för att det är tisdag och jag blev sugen ställde till oreda då det tidigare inte hade hänt hos just denna kund.
Vad sägs om ett tack, och kanske tom ett litet leende? Roligare för mig och roligare för dig och solen lyste en stund till....... eller ser jag så farlig ut med min korta frisyr kanske. Det är därför det inte blir något tack? Eller är tacksamheten på utdöende och ganska omodern. Vill jag ha ett sånt samhälle och vilken förebild är jag på tacksamhetsfronten. Tror att jag går ut och övar lite......
