Vad är meningen med jobbet?

 

 

Jag hade förmånen att få ha ett samtal med en fantastisk ledare i veckan. Hon har några tusen anställda i sin organisation. Hon sa så här: "Man måste ha glädje och passion i det man gör." Det är hisnande att ställa de kraven! Eller hur? Men är vi inte skyldiga oss själva det?

 

Nu är det helg. Den första i oktober. Livet snubblar på i obegriplig fart. Jag vet att i alla fall jag vill finnas i stunden den här helgen. Passa på att känna doften av min yngsta sons dunhår, hålla min Mammas mjuka hand i min på den korta prommis hon orkar med, runt kvarteret. Luta mig en stund mot min man i köket och komma ihåg varför vi valt varandra. Sitta någon timma med de stora barnen när kvällen kommer och se en film vi lånat på biblioteket.

 

I veckan fick jag ett meddelande från en kvinna som jag träffat vid några tillfällen. Hon undrade om vi kunde ses. Hon ville prata med mig en stund. Det var något hon hade på hjärtat. Lite orolig över vad som kunde ha hänt träffade jag henne på kvällen efter en föreläsning. Hon hade med sig en orkidé. Till mig. För hon ville tacka mig för att jag stöttat henne och trott på henne när hon hade behövt det mest. Nu står den lilla vita orkidén i mitt fönster, och i hjärtat bär jag tacksamhet och ödmjukhet över att ha fått varit med om den lilla stunden i måndags kväll.

 

För så är det ju: vi sträcker ut handen och rör vid varandra, och vad det betyder för den vi berör, det kan vi aldrig veta. Det blir, som Susanne Hellström skriver, ringar på vattnet.

Och det är ju precis det Ambassadörsprojektet handlar om.

Pay it forward!